Orken tryter.
Igår var en ok dag. Sen gick det utför. På två rimmar hamnade jag så djupt så jag såg bara en utväg. Stretade o stretade o lyckades tillslut få bort ångesten o all oro i kroppen. Tack gode gud för vänner.
Sen gick det upp igen och jag mådde hur bra som helst.

Idag är med en ok dag. Dock mungiporna ner. Men ändå helt ok.
Ska städa. Orkar inte. Orkar inte se skiten. Vill bara ut o gå gå o gå. Gå ännu mer. Få bort dessa känslor. Få bort denna hemska sorg. Det förbannade kliandet som gör mig nervös. Vill att hon ska komma hem, krama om mig o säga att det blir bra. Att hon tittar på mig och får mig att känna den där känslan av att vara behövd. Varför kan jag inte alltid känna den? Jag vet ju att hon finns för mig. Att hon ställer upp. Men ibland så svajar även den känslan. Är de verkligen så? Hur länge stannar hon? När ger hon upp? När blir det för mycket för henne att bära min sorg så hon går? När tröttnar hon på min sorg?

Den dagen lär vi väl märka det isåfall.

Då är man på det igen. 

Lockar säkert inte ett dugg av läsar emen jag har skapat denna i hopp om att vara anonym där familj o vänner ej kan hitta mig o mina tankar.

Beroende på hur allt håller i sig så kommer jag snart släppa våra identiter. Men just nu får ni leva med att jag är jag, barnen är barnen och hunden är hunden =P

Jag är då en 30 årig tjej kvinna eller kärring, kalla mig vad du vill. Har ett barn på snart 4 år och en på snart 1.5 år.

Vad gör då att jag skaffar denna blogg?

Jag har levt med barnens pappa i 9 år. Underbara år. Men någonstans påvägen tappade vi bort oss och känslan av att lämna honom blev allt starkare. Jag hamnad ei en djup deprission som jag nu blir behandlad för.

Livet är ingen dans på rosor och många undra rhur jag orkar lämna när jag mår som jag mår. 

Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag skulle gjort något väldigt väldigt dumt om jag inte gav mig iväg.

Släkt vänner o nära har min andra blogg och det gör det helt omöjligt fö rmig att ventliera mina innersta tankar.

Tankar om att bar alämna allt o försvinna. Tankar som blivit värre o försvunnit. Kommit igen och växer sig allt starkare för var gång de dyker upp.

Jag var på gränsen att gå ut genom dörren och lämna familjen på stående fot. Jag orkade inte med varken barn man eller hus.

Bor kvar i huset med mannen. Han har nu börjat visa att han vill försöka igen. Vilket jag absolut inte vill.

Jag har då träffat någon som för mig, ger mig mening med livet igen.

Jag vet att barnen är mitt allt. Jag ska älska dem och jag blir lycklig av dem. Men ibland svajar även den delen och ångesten blir värre allt mer jag känner hur dum i huvudet jag är som en mamma som "inte uppskattar mina barn".

Ja. Detta är då ett sätt för mig att ventilera. Detta är bara för mig o för er som läser. Men någonstans hoppas jag att ni inte känner mig =P

Ja. Det får väl räcka.

Nu börjar jag säga hejdå till sorgen och hej till livet igen.