Orken tryter.
Igår var en ok dag. Sen gick det utför. På två rimmar hamnade jag så djupt så jag såg bara en utväg. Stretade o stretade o lyckades tillslut få bort ångesten o all oro i kroppen. Tack gode gud för vänner.
Sen gick det upp igen och jag mådde hur bra som helst.

Idag är med en ok dag. Dock mungiporna ner. Men ändå helt ok.
Ska städa. Orkar inte. Orkar inte se skiten. Vill bara ut o gå gå o gå. Gå ännu mer. Få bort dessa känslor. Få bort denna hemska sorg. Det förbannade kliandet som gör mig nervös. Vill att hon ska komma hem, krama om mig o säga att det blir bra. Att hon tittar på mig och får mig att känna den där känslan av att vara behövd. Varför kan jag inte alltid känna den? Jag vet ju att hon finns för mig. Att hon ställer upp. Men ibland så svajar även den känslan. Är de verkligen så? Hur länge stannar hon? När ger hon upp? När blir det för mycket för henne att bära min sorg så hon går? När tröttnar hon på min sorg?

Den dagen lär vi väl märka det isåfall.